Sticans Fotoblogg

Ett nedslag i den svenska Fjällvärlden

Här kommer ett nytt avsnitt på min fotoresa under de senaste sextio  åren. Att det blir lite fram och tillbaka i tiden, har bara råkat bli så, för Stig har blivit lite till åren, och då sker inte allt i kronologisk ordning. Det bara poppar upp händelser ur minnet, och då är det bäst att pränta(printa) ner det så fort det går innan det försvinner. Apropå försvinner så har jag inte hittat negativen, utan det är scannade  foton från album som visas i den här bloggen.

1977 arbetade jag i Luleå och på hösten det året fick jag besök av mina döttrar Susanne och Heléne och vi gjorde en del utflykter bland annat till Storforsen som är ett av Sveriges största vattenfall. Det var kanske där som mitt intresse för den svenska naturen i allmänhet föddes.  Bilderna nedan är tagna med Canon FT obj. 50 mm. 1:1,8 och Kodacolor II.

Storforsen 1977

               Susanne och Heléne grillar korv vid Storforsen

Heléne och Susanne poserar vid Storforsen 1977

Senare under hösten sade min hyresvärdinna att jag borde åka upp till Jokkmokk, och eventuellt till Kvikkjokk, för att det är mycket vackert där sade hon. Jag kom till Jokkmokk och skulle fortsätta mot Kvikkjokk, men jag gjorde fel vägval och hamnade i en liten by som heter Karats invid en sjö med samma namn och där tog vägen slut. Därifrån såg jag långt bort i fjärran vad jag trodde var fjäll, där och då väcktes nog nyfikenhet och intresse för den svenska fjällvärlden. Men det skulle dröja till 1985 innan jag kom dit.

Karats

Under några år så försökte jag övertala min hustru Lena att vi skulle gå en bit på Kungsleden, mellan Abisko och Nikkaluokta, men hon var inte intresserad, om det berodde på rädslan för myggbett eller att bära en tung packning vet jag inte, men det blev aldrig av.

Så en dag sa hon att om jag ville så fick jag följa med Gunvor och Carl-Magnus Ryberg till Padjelanta på en veckas vandring. Självklart tackade jag ja till erbjudandet.  Med på resan följde även Carl-Magnus syster som jag tyvärr glömt namnet på.

Gunvor hade gjort en detaljerad färdplan hur vi skulle vandra och det blev från Ritsem, Vaisaluokta, Kutjaure, Lådejåkka, Arosluokta, Staloluokta, Staddajåkka, Sårjusjaure Sorjushytta, över Sulitelma till Fauske i Norge, därifrån med buss till Narvik sedan tåg till Riksgränsen i Sverige, buss till Kiruna och slutligen flyg till Arlanda.

Områdeskarta  över Padjelanta

Den 30 augusti 1985 flög vi från Stockholm till Luleå och där bytte vi till ett mindre propellerplan som tog oss till Gällivare, och därefter blev det postbuss till Ritsem.

Vårt flyg som skall ta oss till Gällivare

Här lastas våra ryggsäckar på flyget till Gällivare . Med mig hade jag förutom packning, min Canon FT och två objektiv, ett 35-70 mm. och ett 8o-210 mm. båda Tamron, och vad jag trodde massor av film,  Kodacolor II. Det skulle visa sig att mina filmer tog slut innan vi hade kommit halvvägs. Men turligt nog så träffade vi ett par i Staloluokta som kunde sälja några rullar Fujifilm till mig.  Det skall samtidigt sägas att en del bilder är lite oskarpa tyvärr. Tidigare så fotograferade jag nästan alltid med dia film, men av någon anledning så övergick jag till neg film i stället. 

Från Gällivare tog vi postbussen till Ritsem  en tur på drygt 2 timmar. Av de långa skuggorna verkar det som vi åkte sent på eftermiddagen.

Ritsems  fjällstation 1985

Här har vi anlänt till Risems fjällstation som ligger i Stora Sjöfallets nationalpark. Efter middag och nattvila så blev det båtfärd till Vaisaluokta den 1 september. Vår båtförare sa att Akka hade tagit på sig vintermössan, och topparna var alldeles vita av snö. Den fösta snön hade kommit.

Vy över Akka och Akkajaure den 1 september 1985. Nedanför Ritsem i förgrunden ligger båten som skall ta oss över till Vaisaluokta.

Här ombord på båten Storlule, och i bakgrunden syns Akkamasivet med toppar över 2000 m. Nu är vi på väg mot Vaisaluokta och Padjelanta.

Efter båtresan så började en "klättring" ett par hundra meter uppåt från båtlänningen tills det var dags att ta en paus, och då blev det i samband med lunch. Första dagen bjöd på solsken och allt verkade lovande. Visst var det jobbigt att gå uppför med c:a 15-20 kg. packning på ryggen, men det var bara att bita ihop.

Efter ett par timmars vandring så var det dags för den första lunchen på vår Padjelantavandring 1985

Äntligen ser vi dagens första etappmål Kutjaurestugan

Efter första dagen var jag ganska trött, för sträckan vi gått var c:a 18 km. Men efter en god middag, som antagligen bestod av någon frystorkad delikatess från Blå Band, så stöp man antagligen i säng.

Nästa dag så hade vi c:a 19 km. framför oss innan vi skulle nå Låddejåkka, som var nästa stopp, och vädret verkade vara på vår sida även denna dag. Låddejåkkastugan ligger vid älvstranden.

Det blev många broar som vi gick på under veckan i Padjelanta och de flesta var i gott skick men när det var långa hängbroar över större vattendrag var de ganska svajiga, men den här var kort och stadig.  

Vi kom fram på eftermiddagen då vidtog de vanliga bestyren att göra eld i spisen och bädda sedan var det dags för en bit mat och kaffe och en stunds prat om dagens etapp och kanske något om morgondagens, efter det blev det god natt. På morgonen efter frukost innan avfärd så fick vi städa efter oss, bära in ved  och skriva in i gästboken vilka vi var som varit där. 

Efter Låddejåkka så blev det en kortare etapp till Arasluokta c:a 13 km. och efter gårdagens 19 km. så kändes det mycket kortare. Det var stora nivåskillnader mellan stugornas placering som ofta ligger vid något vattendrag och vandringsleden, det kan handla om från femtio till några hundra höjdmeter.  Efter en jobbig vandring uppför, så blev det relativt lättgånget på plan mark och utsikten var ibland strålande vacker, vädret spelade förstås sin betydelse. 

Vi passerar flera vattendrag som till exempel Vuojaätno och på långt håll syns ett  Sameläger i bakgrunden.  

Fotograf är Gunvor Ryberg 

Här står en lycklig man och ser ut över det vackra landskapet i Padjelanta.

Vänder man blicken mot öster så syns Sarek i fjärran  med många fjälltoppar, och då började hjärnan drömma om att någon gång få göra en vandring där också. Men det stannade vid det en dröm kanske. Här använde jag mitt 80-210 mm. zoom objektiv och Sarek såg ut att vara närmare än vad det var, men det var inte ofta jag använde det.

Som jag skrev tidigare så passerade vi många vattendrag från större och mindre sjöar till strida forsar som Miellätno här en vy från bron 1985

Här går  Carl-Magnus på hängbron över Miellätno.

Nu syns Arasluoktastugorna lång i fjärran så vi har en bit kvar att gå, och nu syns lite av nivåskillnaden mellan vandringsleden och stugorna. Om det var jobbig att vandra uppför så var det påfrestande för fötterna att gå utför. Fötterna trycktes framåt i stövlarna och mina stortår ömmade ordentligt på kvällen.

Carl-Magnus i samspråk med några samer vid Arasluokta i Padjelanta 1985

Inte så lågt från stugorna såg vi ett sameläger och vi såg att det fanns folk där så vi beslöt att gå över och fråga om de hade någon fisk att sälja. Men det hade de inte, däremot fick vi köpa älgkött och det tackade vi inte nej till så till middag den kvällen blev det kokt älgkött och kokt potatis det blev riktig fest med en liten snaps till.

Fotograf Carl-Magnus Ryberg

Festmåltid på älgkött och en "lille" till  i Arasluokta den 3 september 1985 runt bordet sitter jag, Carl-Magnus syster och Gunvor Ryberg.

På kvällen kunde vi se genom fönstret ut över sjön Virihaure med en vacker färgsprakande himmel, men det det förebådade sämre väder tyvärr, jag öppnade fönstret och ställde kameran på fönsterkarmen och tog bilden på c:a 30 sek. Det var första gången jag testade att använda så lång tid och bilden blev nog inte rätt exponerad, men den duger åt mig.

Nästa dag regnade det mycket riktigt så det blev att sätta på sig regnkläder och dra på ett regnskydd på ryggsäcken också. Nästa etapp gick till Staloluokta c:a 12 km. och det var ju inte så avskräckande långt, men att gå i regn var ju inte så uppmuntrande.

Kameran var ju inte vädertätad så det kom in en del fukt på spegeln, men det blev inga bestående men som tur var. Sedan är det skillnad på regnkläder också, mitt var av den billigare sorten, för det läckte in lite grand så det skyddade inte så mycket.

Vi vandrade på Padjelantas högplatå som ligger omkring 800 meter över havet och där stötte vi på en raukliknande sten som hade fått lite mänskliga drag. Padjelanta är inte något högalpint område de flesta  bergstopparna når något över 1400-1500 meter över havet.

En Rauk på Padjelantas högplatå 1985

Man är ganska liten i det enorma landskapet och här kämpar vi oss upp vid en ny brant mellan Arasluokta och Staloluokta i Padjelanta. Väl framme så var det att torka kläder så fort vi fått eld i kaminen. Men med lite varm mat så mådde man ganska bra och så hoppades man på bättre väder nästa dag.

Nästa dag då skulle vi till Staddajokkå c:a 12 km. och tyvärr så var vädret detsamma som föregående dag. Men det var bara att klä på sig regnkläderna igen. Det var förhållandevis ganska lätt vandring , men för att inte utsätta kameran för väta så blev det inte så många bilder tagna.

 Följande dag så var det uppehållsväder och vi hade en något längre etapp framför oss, vi skulle gå via Konsul Perssons stuga i Sårjusjaure och vidare till Norge och övernatta i en norsk hytta som jag vill minnas hette just Sårjushytta, det blev en etapp på ungefär 15 km.

 Sårjusjåkkå

Här i Konsul Perssons stuga så lagade vi till lunch och det fanns inte en vedpinne att elda i spisen med, men det var ingen överraskning för det står i Svenska Turistföreningens stugförteckning att ved får man ta med sig, men det "glömde" vi. Efter lunchuppehållet så tog vi oss vidare mot Norge, och regnet övergick till snöblandat regn det var ju mindre lustigt särskilt när vi skulle vada över en bäck.

Carl-Magnus och hans syster vadar över en relativt grund bäck i Norge. Så småningom så kom vi fram till Sorjushytta det var en norsk hytta kanske inte lika välordnat som i de svenska  fjällstugorna men det gav oss tak över huvudet, vi kunde torka våra kläder, och maten smakade lika bra där.

Fotograf Carl-Magnus Ryberg

Gruppfoto med Stig med kameran, Carl-Magnus syster och Gunvor utanför Sårjushytta i Norge

Efter frukosten började en lång vandring över Sulitelmamasivet det hade ju snöat så det blev halt bitvis så det gällde att gå försiktigt.  Från Sorjushytta över Sulitelma var det c:a 7 km. och det var mycket brant uppför till att börja med.

Fotograf Gunvor Ryberg

Jag längst ned, Carl-Magnus syster och Carl-Magnus på väg uppför Sulitelma

Så har vi nått högsta punkten på vandringsleden över Sulitelma tyvärr så har det blivit en vinjettering på bilden.

Gunvor ser på stormbyarna på Suliskongens topp

Suliskongen

Åter till civilisationen

Vår vandring börjar närma sig slutet det återstår en bit till Fauske som ligger i närheten av Sulitjelma, och efter en kort promenad så får vi lift fram till Sulitjelma och sedan buss till  Fauske Hotell där vi gottade oss åt dusch och god mat.

Efter en god nattsömn i en riktig säng så började vår resa till Narvik med buss en resa som gick på landsväg och genom tunnlar men också på färjor.  Avstånd enligt Google 248 km.

Fotograf okänd

Gruppfoto av Padjelantagänget 1985, från vänster Stig, Carl-Magnus syster, Gunvor och Carl-Magnus  

Bussresan gick bra men vi missade tåget, som skulle ta oss till Riksgränsen, det hade redan gått och nästa tågförbindelse var först nästa dag. Vi gjorde en kalkyl om kostnaden för en natt till på hotell eller ta en taxi, och utfallet blev taxi så vi fick tag i en taxi som körde oss till riksgränsen och därifrån blev det en ny bussresa till Kiruna, och där blev det en ny hotellnatt. Dagen efter blev det flyg till Arlanda och hem till Täby.

Detta var min första kontakt med fjällvärlden och det gav naturligtvis mersmak, och det blev en resa ett par år senare till Kvikkjokk, men den resan har jag redan berättat om. Nu finns det inte mer att tillägga utan jag stannar här.

Ha det gott och ha en fin sommar.

Stig

2016-07-18 05:48   froderberg

Häftig resa och tidsdokument! Kameran kan verkligen vara en bra tidsmaskin.

Svar från Stican 2016-07-18 22:07

Ja, det var en upplevelse som jag inte glömmer och det blev en del bilder tagna som nu är lite stöd för minnet.
Tack för din trevliga kommentar.
Ha det gott/Stig

2016-07-18 07:57   Lena Holm

Vilken härlig berättelse och du fick med dej många fina vyer. Tufft när det kommer snö på vandringsturen. Jag har varit med om det men vi hade islandshästar och de knatade på lika bra fast det blev vitt på backen. Vi bodde dock i tält och det blev lite påfrestande med blötsnön mot slutet av veckan.
Hälsningar Lena

Svar från Stican 2016-07-18 22:10

Tack Lena för vänliga kommentarer. Det var ju inte optimalt att det skulle snöa men det var ju också en upplevelse
Ha det gott/Stig

2016-07-18 10:33   Per Lundström

Fantastisk härlig story med text och bilder! Härligt!//Perran

Svar från Stican 2016-07-18 22:13

Tack så mycket för dina kommentarer.
Kul att du gillade min berättelse.
Ha det gott/Stig

2016-07-19 18:13   Sabud

Fina bilder och härliga minnen. Jag upptäckte vår nordligaste fjällvärld betydligt senare i livet och försöker göra en tur var år trots lite skavanker. Tricket är att inte bära för tungt, max 10 kg för en vecka så det blir ingen omfattande fotoutrustning (GM1+12-32=275gram)

/Stephan

Svar från Stican 2016-07-19 23:02

Tack så mycket för din trevliga kommentar. Det låter förståndigt med lättare utrustning, min kamera + 2 objektiv vägde 1865 gram. Vad resten vägde vet jag inte exakt, men vad jag minns så blev det nog minst 15 kg.
Om jag skulle åka nu på en liknande resa så skulle kamera + objektiv väga (GX7 +14-42 )612 gram.
Ha det gott/Stig